greatandsimplethings

POSTED NOVEMBER 29, 2012

 

Hejsan! De senaste veckorna har verkligen varit konstiga - hela november månad är en månad jag helst av allt skulle vilja slippa eller minnas. Den ena jobbiga saken efter den andra.

Min morfar gick bort i natt. Jag åker ner till kusten över helgen, ev stannar kvar där nere en stor del av nästa vecka. Mamma kommer ner från Sverige, alla andra släktingar är också på väg från alla världens hörn. Tills vidare, över helgen tar jag därmed en kortare paus. Det är så mycket som händer runtomkring mig nu, och så många tankar som snurrar runt i huvudet. Jag måste ta mig lite tid till att smälta allt, varva ner, ta ett steg bakåt...

Jag kommer att vara tillbaka här på bloggen snart - för jag älskar ju denna lilla hobby, mitt lilla andningshål - men nu är det viktigare saker som ska prioriteras.

Samtidigt skulle den här bloggen vara en perfekt ventil för mina känslor och tankar - men det är något jag inte vill dela med mig av till hela världen, eller något jag vill minnas, inte de jobbiga sakerna i alla fall.

 

De här dagarna framöver ska jag koncentrera mig på min älskade morfar. Leta upp alla bilder jag har på honom, redigera dem, rama in någon fin. Minnas allt roligt vi gjort, allt vi pratat om, alla historier han berättade för mig om sin tid som maskinchef på lastfartyg under 30 år och alla resor och äventyr jorden runt. Hur han satt i sin fåtölj på kvällarna och zappade mellan en biljon kanaler så att man nästan blev galen av att sitta brevid och aldrig fick höra klart en mening från början till slut. Hur han smög från vardagsrummet in till köket på kvällarna och ställde fram sin youghurt på sin plats vid matbordet så att den skulle vara lagom kall/varm på morgonen. Hur han alltid lyste upp när han fick dricka sin lilla cappuccino på något café eller på sjukhuset (för där minsann fanns det bästa kaffet ;) och hans skratt när jag bekräftade att "ja, det var det bästa kaffet jag druckit". Hur han varje morgon när jag kom upp till deras kök såg honom sitta vid matbordet med sin tidning, en kopp kaffe framför sig och en kopp kaffe till mig på diskbänken. Hur han följde med mig överallt när jag skulle anmäla mig till körskolan, första hjälpen, läkarundersökningen, då jag fortfarande var ung och inte visste så mycket om den stora världen ;)

Och så har jag så många roliga och fina minnen från barndomen då vi, min familj och min morbrors familj spenderade varenda sommar i Portoroz hos morfar och mormor.

 

Min senaste uppsats på spanskan var just om min morfar, eftersom han växte upp i Argentina och pratade spanska flytande. Så skrev jag lite om hans jobb och allt han fick uppleva under sitt liv. Detta skrev jag utan en aning om vad som skulle ske två veckor senare...

 

Det kommer att ta ett tag att smälta att han verkligen är borta. Att aldrig mer säga "jag ska ner till mormor och morfar i Portoroz över helgen/lovet" är något som för mig just nu är totalt overkligt. Att aldrig se honom sitta vid sin skrivmaskin och översätta och att aldrig mer säga "tack detsamma" efter att han sagt "smaklig måltid" gör ont...

Nej, det har fortfarande inte sjunkit in. Jag kommer aldrig att träffa min morfar igen. Och jag hoppas att han, var han än är, har det bra och vet om att vi alla älsakde honom väldigt mycket.

 

<3   <3   <3   <3   <3