greatandsimplethings

posted on FEBRUARY 16TH, 2013

 

 

 

 

Alla som har pluggat inför stora prov eller skrivit enorma arbeten vet hur stressigt det kan vara, och mycket tid och energi som går åt till ett sådant "projekt".

 

1) Själv brukar jag alltid först vara nyfiken, intresserad och har gett mig fan på att klara det - dvs när jag plockar fram böckerna och lägger dem prydligt på bordet. De får sedan ligga där under hela tiden fram till Dagen D.

 

2) Tycker det är jätteroligt att skriva en massa post-it-lappar och sätta på böcker, i böcker, uppe och nere, fram och bak, på anteckningar, en masssa chockrosa "reminders" och "to-do"-s överallt För att inte nämna att jag stryker över så gott som allt i en bok med alla regnbågens färger - något som min pappa gjort klart för mig vid en tidig ålder att "så kan man inte göra...man kan och ska bara stryka under EEEEEEEEEEN enda mening på 100 sidor".

 

3) Efter det här roliga och färgglada stadiet av organisation och "koll-på-läget-känsla" infinner sig en känsla av avsky till ämnet i fråga. I sällsynta fall brukar jag bita ihop och försöka klämma in information - men för det mesta brukar jag bara lägga allt åt sidan, räkna efter exakt hur många dagar jag har på mig och sedan ödsla tid på saker som faktiskt inte är viktiga,alltså inte alls är viktiga!

Låt mig ge er lite exempel. Diska vinglas, organisera böcker i hyllan, titta efter hur många soppåsar det finns under disken, kolla om jag tillräckligt med schampoo till nästan vecka, gå och köpa fler block (kan ju behövas!)... Eller kolla på en 90-minuters domumentär om Celine Dion bara för att - people, hon är min nya idol, på riktigt alltså, jag skojar inte! Jag ska ge er linken till videon en dag framöver.  

Allt detta gör jag bara för att jag ska slippa plugga men ändå känna att jag gör något viktigt! Städa är viktigt har jag lärt mig.

 

4) När jag känner att jag har "städat" allt sätter jag mig med ett tungt hjärta och börjar, nej tvingar mig själv att böra plugga/skriva - och efter ett tag, efter första momentet så känns saker och ting mycket ljusare: jag är nämligen ett litet steg närmare slutmålet.

Då börjar jag fundera på hur det kommer att kännas efteråt, allt jag kan göra och framför allt vad jag kan unna mig själv. Och erkänn att känslan när man får göra något som inte känns viktigt är obeskrivlig när man vet att man faktiskt har förtjänat det!

 

5) Vid det här stadiet går allt sedan av sig självt, när jag känner att det börjar gå framåt så smått. Och när jag känner mig redo så slösar jag tid på smådetaljer - som fler rosa post-it-lappar.

Och en liten parantes. Jag lyssnar ALLTID på Il Divo när jag pluggar/gör arbeten. Always! Sedan jag gick ut gymnasiet. True story!

 

6) Under "processens" lopp har jag hunnit att "bli kär" i böckerna, anteckningarna, post-it-lapparna - och jag blir ledsen över att det snart kommer att vara över - vårt samarbetet, mitt studiematerial och jag. When two becomes one. Efter att ha levt i symbios, hur kommer det att kännas att inte titta ner i de välkända styckerna i böckerna, och alla bokstäverna jag klottrat ner på lapparna? Det känns som en del av mig kommer att försvinna när tentan väl är över/arbetet är inlämnat.

 

7) Dagen D. Och sedan förvånar det mig alltid lika mycket hur jag direkt efter har så lätt att bara slå ihop alla böcker och block utan så mycket som en tanke på hur mycket tid vi spenderat tillsammans, och att jag (förhoppninsvis) inte kommer att behöva öppna dem igen - jag menar kan man så kan man, ingen idé att läsa allt igen...like ever! Bara ställa allt prydligt i hyllan - det finns ingen saknad som infinner sig, ingen ångest. Bara lättnad.

 

Vad det sedan blir för resultat är en helt annan femma ;) Och den "mentala-processen", dvs tiden mellan tentan/arbetet och resultatet av den/det kan vi ta en annan gång.

För den, hörrni, skulle mycket väl kunna vara ett perfekt forsknings-ämne för en psykolog!

 

photo by me

taken with Nikon D3000